Lite får man ju tåla.

Jag sitter och sammanfattar läget inför terminsslutet och ångesten är tydligen även min arvedel. Per Lagerkvist skrev "Ångest, ångest är min arvedel, min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen." och så var man inte ensam om den saken heller. Skönt. Eller oroande. Typ.

Sammanfattning av året:
Årets värsta: När jag och kvinnliga kollegan var på konferens med jobbet för att möta branschen och finna eventuella samarbetsdelar att erbjuda eleverna. Vi var i numerärt underläge rent könsmässigt och det som till en början bara var en subtil känsla blev snart rent uttalad när pösigaste gubben tog till orda och sa:
- Ja, vi ska väl ha någon som skriver anteckningar också. Vad säger du tjejen?

Vad jag gjorde? Jag svarade: - Å inte det.
Om han slutade? Skulle inte tro det. Till slut reste vi oss upp, jag och kvinnliga kollegan. Vi gick därifrån. Utskällningen vi fick från vår egen ledning var det värt.

Årets bästa: Berömmet för väl utvecklande och arbetssparande dokument. Är det någonting vi behöver just nu så är det sådant som skär ner på arbetstimmarna och det känns som om mitt upplägg har fungerat.

Veckans bästa: En elev som har genomfört sitt buddhism-experiment genom att ställa upp det som en ekvation. Det är bara mina naturvetare och teknikare som kommer undan med en sådan lösning.

Dagens bästa: sköna, galghumoristiska skratt med kollegor som är lika nära nervösa sammanbrottets rand som jag är.

Ingen löneförhöjning i sikte. Ingen tjänstefördelning i sikte heller. Det känns symptomatiskt. 55 timmar övertid är nedlagda bara i rättning av ettornas nationella prov. Kompensation för att ha jobbat 90 timmar en vecka men bara ha betalt för 45? Nej, varför det? Det här yrket är mer ett kall än någonting annat, tydligen. Och enligt domen i Kiruna är det att likställa med polisyrket och "lite får man ju tåla", som domen löd.

Bruten med inte av

Vintern har gått hårt åt mina äppelträd och det yngsta har två ganska stora grenar som brutits av under snöns tyngd. Jag beklagade mig på jobbet och var redo att begråta förlusten, när kollegan - den mycket entusiastiske biologen - oförstående tittade på mig.
- Inte ska det vara något problem.

Därpå följde en halvtimmes äppelträdsvård, med tre engagerade insatta, där det ritades, skissades och materialdiskuterades. Nu har jag följt deras råd och står med en stukad apel som förhoppningsvis ska klara sig. Men har jag gjort rätt? Gjorde jag tillräckligt djupt, men inte för nära (hur nu det skulle gå till)?

Jag skulle behöva ett journummer till ovan nämnda biolog. Jag har prövat att telepatiskt skicka ett nödmeddelande, men han har fortfarande inte hört av sig. Någonting säger mig att naturvetaren inte riktigt svarar på en sådan pseudovetenskaplig kommunikationsform, men jag är redo att ta till alla medel.

Bockarna Bruse på badhuset

Vi vrålar av skratt här på kvällarna när vi läser Bockarna Bruse på badhuset. Ta en klassisk saga, förlägg den till ett äventyrsbad och blanda in lite anglicismer och du har en dunderhit. Mer om boken i Bokgalleriet.

Å! Den är jag bra på!

Jag hade fasat lite inför dagens tandläkarbesök, eftersom jag över telefonen hade fått beskedet ev. rotfyllning. Det visade sig vara inflammerat tandkött och jag log stort med alla mina orotfyllda tänder. Tandläkaren presenterade mig för en ung tandhygieniststuderande som, utan kostnad, ville öva på just tandhygien i min mun. Jag sa ingenting om att min personliga teori är att tandhygienister i grund och botten måste vara fasansfulla, sadistiska människor. Jag tänkte att hon kanske ser så trevlig ut just för att hon får utlopp för sina mörkare sidor genom att få vara sadistisk i någons mun. Det kanske är det som är att ha balans i livet.

Parallell till läraryrket. Kanske måste man vara lite sadistiskt lagd för att jobba som pedagog också? Den här tiden är både värst och bäst. Värst på grund av arbetsanhopningen och elever med betygsångest; bäst på grund av att man på så många sätt får skörda det som tidigare såtts.

Vi har varit på förskolans vårfest i dag. Barnen skulle bland annat sjunga några sånger och när det var dags för Bondgårdssången sprack fyraåringen upp i ett stort leende och utropade:
- Å! Den är jag bra på!

Som jag önskar att han aldrig kommer att tappa den inställningen.

Ingen Shwarz direkt

Jag flyttade på en resårmadrass i går, tappade den på foten och mumlade länge och väl allsköns fula ord. Jag må säga pungbjörn och träskmonster när jag blir galen, men i mitt inre är det helt andra ord. Nåja. På foten, alltså, så i dag sitter jag med ett duktigt blåmärke.

I förra programmet av Mästarnas mästare visades en idrottsresumé om Stefan Schwarz och jag kommer osökt att tänka på Hasse & Tages Spik i foten. Vad är en resårmadrass på foten mot att bryta benet på fotbollsplanen? Schwarz ruskade lite på sig, försökte göra några rusher, men insåg att det inte var någon idé när benet bara lade sig i 90 grader. Vad är en resårmadrass på foten mot att slita av hälsenan och knappt haltande gå av planen? Vilken människa gör så?

Den där mannen ger mig fortfarande gåshud. Bilderna från englandsmatchen när det står klart att domarna mer bara är utplacerade för syns skull och Schwarz menar att man måste stå upp för laget, så föds den där känslan jag kommer ihåg att jag hade när jag såg fotboll under 90-talet. Jag tror, ta mig rackarn, att killen är en superhjälte. Han har superkrafter i alla fall, den saken är säker.

En sovaöverkompis

Vi har en sovaöverkompis här i natt. Barnen var ute till sent på kvällen och högg av varandra benen med svärd innan de kom in och, likt pirayor, kastade sig över kvällsmaten. Nattningen blev underbar och kort, eftersom di små tvärdog i sina sängar, utmattade och utslagna. Jag använder alla tautologier jag kommer på, bara för att vara extra tydlig.

Jag försökte spela Rumble samtidigt som jag såg Champions-leaguefinalen, men kom på att det inte var någon bra kombination. När jag var inne i min egen match så missade jag det bästa från fotbollsmatchen och när jag tittade upp på tv-n hade jag svårt att sedan återvända till min ordmatch.

Det jag också har kommit på är att någon faktiskt har till arbetsuppgift att sitta och räkna hur många rättslagna passningar varje lag slår varje match. DET jobbet vill jag ha! Vem ska jag skicka ansökan till? EM närmar sig och sommaren kan knappast börja bättre.

What a difference some rain makes

När det regnar kan man gå ut på gårdsplanen och samla maskar. Med man menar jag naturligtvis barn. Jag har någonting fundamentalt emot allt som krälar och ålar. Med lite terapi kanske man skulle kunna komma fram till något sorts svar som talar om varför jag inte ens klarar av att plocka upp en mask från marken. Jag intalade mig i dag att jag skulle pröva, men jag bara hurves.

Mamma uppvaktades i går och jag är så glad över att en av alla hemligheter jag går och bär på har fått avslöjas. Att vara hemlighetsbärare tar ut sin rätt. Nu har hon fått ett stycke citronträd och en iPad, så gårdagen gick åt att navigera på läsplattan och läsa in skötselråd för ett kinkigt medelhavsträd.

Jag älskar regn så det här är en bra dag.